Mor och far - men kanske också jag?

Ingmar Bergmans återkomst till Sverige i början av 1980-talet, efter sju års ‘exil’ i München, innebar en konstnärlig nytändning, och det på flera fronter.

För det första tog han nu upp författarskapet i det ‘rena’ ordets tjänst som, åtminstone enligt honom själv, är något helt annat än att ‘bara’ skriva filmmanus. För det andra återvände Bergman till barndomens landskap: modern, fadern, barnet och ett förflutet förankrat i den egna familjesfären. 

Omorienteringen mot barndomen ser man redan i Fanny och Alexander från 1982. Men medan filmen utgjorde något av ett filmiskt testamente, pekar manuset framåt och på något nytt: här flödar ingivelsen och, inte minst, den språkliga fantasin. Kort sagt, skrivhämningen hade släppt, den som enligt Bergman själv skapades av den svenska kritiken. Som han skrev i en arbetsbok: “Man talade om för mig ett och annat och det var ganska hemskt. Särskilt då författandet, den eviga taggen, rädslan, bitterheten, sorgen, förödmjukelsen, där hittade man min ömma punkt, min skräck.”

Så kom mycket riktigt den magnifika självbiografin Laterna magica 1987, och därefter i rask takt ett antal manus som mest liknar romaner, och som alla handlar om föräldrarna och barndomen: Den goda viljan 1991, Söndagsbarn 1993 och Enskilda samtal 1996.

Och ändå är det förstås inte så enkelt. Bergman må ha tagit sig an sina föräldrars, Karin och Erik Bergmans, komplicerade samliv och äktenskap (som även tecknas i Birgit Linton-Malmfors utgivning av Karin Bergmans dagböcker). Men gestaltningen genomsyras även av det självupplevdas tyngd och specifika massa.

Ta till exempel avsnittet i Enskilda samtal där Anna, Karin Bergmans förebild, berättar för en väninna om att hon, de få dagar hon tillbringade med sin unge älskare, såg sin make framför sig: ”Men plötsligt såg jag Henriks ansikte. Det gjorde vansinnigt ont, för det var inte alls Henrik som han ser ut idag. Inte det där ansiktet som är maktfullt eller elakt eller gråtande eller den där Henrik som klagar eller har ångest. […] Nej, jag såg ett åldrat ansikte – en gammal Henrik […] jag vet att han är det gamla barnet. Och det var ju jag som fick honom på min lott och så tänker jag på att det står inskrivet i min roll att jag ska tillfoga honom de oläkbara såren.”

Det Bergman gör här är inget mindre än att anförtro sin egen mor en sorts filmisk flash-forward, samtidigt som han skriver fram sin egen närvaro som berättarröst i nuet. I bilden av det gamla barnet anas ju ett annat barn, nämligen Annas och Henriks son som också han – i det ödesdrama som berättelsen som helhet tecknar – kommer att tillfogas oläkbara sår, som han själv i sin tur kommer att tillfoga under sin levnads bana. Det är magnifikt: all tid är samtida.

Hos Bergman är berättarperspektivet kort sagt mångdimensionellt. Han är å ena sidan en utanförstående, barnet som bevittnar föräldrarnas äktenskapliga drama. Men han intar också den vuxnes perspektiv, nu med liknande erfarenheter i bagaget. Eller som han själv skrev om Den goda viljan: ”Jag såg mina föräldrars ansikten. Men kanske såg jag också mitt eget.” Det gäller även Enskilda samtal: det utgör ett självporträtt av en människa för vilken konst och liv är ett.

I sammanhanget är det intressant att se hur Bergman sommaren 1994, då han skrev på Enskilda samtal, reflekterar över sina föräldrar i arbetsboken. ”Jag föreställer mig att far var djupt och oupplösligt fästad vid mor. För henne var denna kvävande och svartsjuka kärlek en belastning. Han krävde hennes ständiga närvaro, hennes deltagande, hon fick inte ens vara sjuk, då störtade hans bräckliga trygghet samman. Han hindrade henne från utlandsresor, han fordrade ömhet, omtanke, närhet och moderlighet i en utsträckning som hon inte vara kapabel att prestera.” Men: är detta inte även en beskrivning av författaren själv?

Om modern skriver han: ”Min mor var annorlunda: känslostark, rolig. Härsklysten, häftig i kärlek och häftig i vrede. Hon tyckte om att styra och ställa med sin omvärld och omvärldens mänskor. Hon var en skicklig lyssnerska, gav gärna goda råd och blev arg om man inte följde dem. Hennes älskvärda livlighet gjorde henne lätt till medelpunkt i olika sociala sammanhang.” Också den beskrivningen påminner inte så lite om – Ingmar Bergman.

Lika lite är det en slump att Saraband, Bergmans sista film från 2003, avrundas med att Liv Ullmann i rollen som Marianne reflekterar över sin dotter och sitt eget föräldraskap. Eller att hon här, i högre grad än en vanlig rollfigur, intar positionen av beledsagerska och Berätterska, satt att vaka över att de andra rollgestalterna – och berättelsen i sin helhet. Ja, Ullmanns närvaro här samlar sig till inget mindre än en hommage: till en kär vän, en kollega och, i allt, en konstnärlig kollaboratör.

Vad bättre då än denna hommage att Liv Ullmann sätter upp Enskilda samtal i sitt hemland, i egen regi och manusbearbetning? Här finns dessutom en Berättare som läser ur huvudpersonen Annas dagbok. Så läggs röst till röst, trådarna spinner bakåt och framåt, i en evigt växande väv: allt liv, all tid är samtidigt närvarande.

--

Maaret Koskinen er professor i filmvitenskap ved Stockholms universitet. Hun har gjennom sin forskning undersøkt Ingmar Bergmans arbeid med film, teater og litteratur, og har fått en unik tilgang til Bergmans private dokumenter og samlinger i Bergmans private arkiv på Fårö. I 2009 ble hun utnevnt til Bergman-professor, en hederstittel opprettet av Stiftelsen Ingmar Bergman og Stockholms universitet.